Det var en gång en liten Skrutt

Det var en gång en liten Skrutt och hennes Mamma.

En dag, mitt under julförberedelserna (som kommit betydligt längre i tanken än i praktiken) fick den lilla Skrutten feber och blev förkyld. Säkert bara en virus, tänkte Mamman och gav Skrutten, lite febernedsättande medicin och bäddade ner henne i sängen. Skrutten sov och efter några dagar var hon feberfri och betydligt piggare.

Vad bra, tänkte Mamman, och lämnade Skrutten på dagis. Men redan efter några timmar ringde de från dagis och sa att Skrutten hade feber och var hängig. Som tur var kunde Mamman åka ifrån sitt jobb och hämta Skrutten.

Under natten fick Skrutten riktigt hög feber och hostade som bara den. Dagen därpå hade Skrutten fortfarande hög feber och ville inte äta eller dricka. Säkert bara en förkylningsvirus tänkte Mamman. Skrutten hostade och hostade, men hostade lite mindre när de var utomhus. Mamman tänkte då att det var nog lite trångt i luftrören på Skrutten och ordnade lite medicin som gjorde det lättare att andas.

Nästa dag hade Skrutten fortfarande hög feber och fick stanna hemma med sin Mormor. Mamman var ganska orolig för sin Skrutt och pratade med sina vänner och arbetskamrater. Eftersom Skrutten inte blev bättre, utan snarare sämre, fick hon komma till en snäll kollega till Mamman. Det visade sig att Skrutten hade både öroninflammation och lät helt gräslig på ena lungan. Inte konstigt att hon var skruttig och inte ville äta eller dricka.

Det blev dags för penicillinpremiär för Skrutten. Tvi vale så äckligt, men hon svalde den med endast mindre protester.

Så, efter drygt 1,5 dygn med penicillin, febernedsättande och luftrörsvidgande medicin började äntligen den lilla Skrutten bli lite bättre. Febern försvann men hon var mycket trött och fortsatte hosta.

Ute var det nu snöstorm, och Mamman konstaterade att det skulle bli jul i år också, trots att det inte blivit så mycket gjort.. Det viktigaste av altt var att den lilla Skrutten var bättre.

Annonser

Ganska knasigt?

Tagna ur sitt sammanhang kan vissa saker man säger bli/låta ganska knasiga… Som tex

”Akta så att du inte snubblar över lyktstolparna.”

eller

”Var snäll och släpp telefonkiosken när vi byter tröjan.”

Sammanhanget i detta fallet är att M har en träbilbana av motsvarande typ som en BRIO-tågbana.  Denna leker vi med nästan varje dag. M ger mig bit för bit och jag bygger bilbanan. Sedan placerar hon ut lyktstolpar och trafikmärken samt leker lite med bilarna.  Jo, jag erkänner, jag tycker också det är jättekul.

Annat som sagts är;

”Inga nakna bebisar i verkstaden.”

Detta kom sig av att badrummet, och verkstaden, ligger i källaren och samtidigt som jag tappade upp ett bad till M så letade jag efter något i verktygslådan.

Ibland är det nog tur att ingen hör…

Det var visst ett tag sedan..

…jag skrev här. Ehum. Det beror inte på ointresse eller ovilja, jag har helt enkelt inte orkat. Dagarna (och förkylningarna) avlöser varandra och jag är helt slut.
M utvecklas för var dag som går, och även små saker känns som stora steg.

I övrigt har jag en känsla av rotlöshet. Mina föräldrar har nu sålt huset de bott i i 40 år, och jag vuxit upp i. Oavsett var jag har bott, har alltid ”hemma” funnits. Visst, det kommer att finnas ett nytt ”hemma” dit de flyttar, men det är inte riktigt samma sak. Det är med lite sorg i hjärtat jag går runt i rummen i huset. Huset, där jag känner varenda knarrande golvplanka. Huset med sina udda fönster och vinklar och vrår. Huset med sina nivåskillnader efter diverse renoveringar.
Jag har ett eget hus nu, och ska på något sätt ”förankra” mig här istället. Jag antar att det är ett steg i att bli/vara vuxen. Vi ska i alla fall fira julen ”hemma”. Jag tänker njuta och bara tänka på de goda minnena. Naivt och barnsligt? Javisst, och det står jag för.

 

 

Höst

Nu flyger tranorna söderut och idag var jag tvungen att skrapa bilrutorna när jag skulle lämna M på dagis. Det är bara att inse faktum -det är höst.

Det är härligt med höst när luften är hög, kall och klar. Mindre mysigt dock när det regnar på tvären, blåser och är grått och kallt. En annan nackdel med hösten är förkylningar. Jag tycker verkligen illa om att vara förkyld och just nu tycker jag ganska synd om mig själv. Förkyld+feber av och till+öroninflammation. Ynk. Men, men, det går över. Idag kunde jag i alla fall gå upp för trappan till ovanvåningen utan att bli darrig och kallsvettig.

Mössa -check.

Vantar -check.

Varma skor -check.

Halsduk -check

(till M så klart. Själv ska jag kanske leta fram höst/vinterjackan)

Hur dum får man lov att vara?!

Ja, var går gränsen för en mammas dumhet? Enligt Maja är den nu både nådd och överskriden med hästlängder. Hmfr.

Jag tycker att M är så stor nu (ibland i alla fall). Hon äter av och till med stora bestik, dricker ibland ur riktigt glas och klarar både det ena och det andra. Vad bra, tänkte jag, då slipper jag servera vällingen i nappflaska framöver. Ha vad jag bedrog mig.  M fick vällingen i pipmugg, smakade på den och blev vrålarg. Muggen med vällingen flög all världens väg (tack-o-lov höll den så det blev inte så mycket att städa upp) rätt genom köket och Maja, hon slängde sig på golvet  och var urförbannad.. Jag har sällan sett henne så arg. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde det gick att dricka välling ur en mugg??? Hon lugnade sig inte förrän hon fick sitta i mitt knä och dricka vällingen ur nappflaska, och visst kan jag hålla med henne om att det är mycket mysigare.

Jag lovar att inte göra om mugg-försöket på läääänge.

18, 19, 20… 23…

Jösses var lilla fröken växer. Skorna jag köpte för en månad sedan är redan för små. M protesterar inte om de är i fel storlek, så nu har jag införskaffat en skomätsticka (eller vad det nu heter) så jag kan mäta M´s fötter och skor. Det visade sig att skorna hon använt senaste veckan är precis precis i storlek, och vinterkängorna jag trodde var för stora är helt lagom.

Idag, när vi var på loppis, hade jag tänkt köpa stövlar och kängor till M, men det blev ”bara” ett par ofodrade kängor…storlek 25. Var ska detta sluta?