Med egna idéer

Kära M har allt mer egna idéer och åsikter om saker och ting. På senare tid har hon börjat ha allt mer åsikt om vikla kläder hon ska (eller inte ska) ha på sig. Idag valde hon själv. Det blev en färgglad kackafoni. Cerise klänning med hjärtan, cerise tights, mörkblå kofta, knallgrön keps och turkose gummistövlar. Som sagt, färgglatt.

I övrigt är det både kul och lite skrämmande att se hur M påverkas av sin omgivning.  För en tid sedan var vi på scoutläger, och en av kvällarna var det uppträde av Tuta och Kör. M var överlycklig och dansade och klappade så hon höll på att trilla omkull. Sedan dess använder hon allt mellan himmel och jord som ”mikrofon” när hon sjunger sina egenpåhittade sånger.  Det har varit allt från lucialjus till svansen på gosedjursuttern. Det är bara fantasin som sätter gränserna.

*mutter, mutter, mutter*

Vilken dag.

Blev väckt klockan 04:30 av att M slog mig i huvudet med en bok och sa ”´aga”. Nix, inte intresserad av att läsa sagor vid den tiden på dygnet. Vi låg och gosade en stund, och när hon själv ”läst” både Nicke Nyfiken och Max ett antal gånger, gav jag upp försöken att sova några minuter till.

Mitt huvud kändes som om det var fyllt av cement, och min entusiasm över att dansa i vardagsrummet till Electric Banana Band, var minst sagt måttlig.

Vällingen åkte ner i ett nafs, och kläderna kom på av bara farten (tack-o-lov inga diskussioner om det idag). Iväg till dagis, lämnade M med två extra kramar och ”´ej´å” och tog mig däreftere till jobbet.  Cementen i hjärnan var nu uppblandad med kall havregrynsgröt och huvudvärken mummlade i bakgrunden.

Lyckades jobba sisådär två, tre timmar innan det var dags att ge upp. Migränvarningsklockorna ringde för fullt. Hem. Två huvudvärkstabletter och tre timmars sömn senare hade jag lyckats stoppa migränen, men huvudet kändes inte lättare.

Hämtade M som inte ville hem. Hon ville leka med bästa kompisen S och de figurer och fordon de lekte med. Jag orkade inte diskutera, så jag satte mig ner och väntade. Efter en kvart ville hon följa med mig.

Svängde in om Maxi på hemvägen och inhandlade lite pelargonier, samtidigt som M tjöt ”bappe, bappe” eftersom hon fick lämna nappen i bilen (samma gamla regel som tidigare, men vissa dagar protesterar hon mer än andra).

Väl hemma ville M gå in, och stod på trappan och ropade ”in, in” under tiden som jag försökte få med mig allt från bilen.

Huvudvärken har jag kvar, men imorgon är en annan dag.

Det är inte lätt att vara liten…

…eller stor heller för den delen.

Februar (läs VAB-ruari) rullar på med den ena infektionen efter den andra. Ömsom är M förkyld, ömsom jag och ömsom båda två.

Min lilla gullunge har börjat få riktiga raseriutbrott av och till. Hon slänger sig på golvet, sparkar med benen och vrålar. Jag antar att det anses normalt för ett barn på nästan 2 år.  Dessemellan är hon hur söt och go som helst. Det är inte lätt när man är liten och inte får som man vill, och när andra människor oftast inte förstår vad man menar.

 

Som sagt, det är inte lätt att vara stor heller. Jag är så genomtrött, att jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag skulle kunna sova när som, och trots att det bara är jag och M här hemma så hinner jag inte med.

Nog med gällande för denhär gången. Nu ska jag krypa ner under täcket brevid min fina, underbara lilla tjej, känna hennes hjärtslag, lyssna till hennes andning och insupa hennes doft. Jag har inte ord för hur mycket jag älskar henne.

En å två å tre katastrofer…

…fyra, fem å sex katastrofer,

sju å åtta å nio katastrofer,

tio små katastrofer.

Jag undrar vad det var för ett litet monster jag hämtade hem från dagis idag!? Min söta, goa, mysiga lilla M var helt tvärtemot och varje nej hon fick var antingen en bedrövelse, ett personligt nederlag eller en hel katastrof. Det började redan på dagis när jag skulle hjälpa henne med overallen. Hon ville inte hem. Katastrofen var ett faktum då vi kom hem och hon (som alltid) skulle lämna kvar nappen i bilen. Det kvittade hur mycket jag försökte förklara att vi hade fler nappar i köket, hon stortjöt. Sen skulle hon inte gå in, utan sitta gråtande på gårdsplanen. Jag tog henne helt resolut under armen och bar in henne. Väl inne i hallen slängde hon sig på golvet och sparkade med benen samtidigt som hon ylade som en stucken gris. Jösses! Undrar var hon har fått sitt humör ifrån (okejdå, egentligen inte…)

Vad ska man göra med en sparkande skrikande dotter? Jag är tyvärr inte särskilt konsekvent. Mina olika strategier är att sitta tyst brevid henne på golvet tills hon lugnat sig, gå till ett intilliggande rum, men så att hon fortfarande kan se mig, ta henne i famnen och krama henne tills hon lugnat sig eller om hon inte är ur-förbannad, starta skriktävling. Det är liksom inte lönt att bli arg och irriterad.

Ikväll blev det kramar tills hon lugnat sig och därefter en flaska välling och lite mys i soffan. Grundorsaken ikväll (som så ofta) var att hon var trött och hungrig. Nu sover M som en liten ängel och som jag säger till henne ibland; det är tur för dig att din mamma älskar dig så mycket. 😉

Närkontakt av tredje graden?

Senaste tiden verkar M ha ett allt större behov av fysisk kontakt.

Hon kan leka med olika saker både länge och väl, om hon får sitta i mitt knä och hon ställer sig ofta framför mig, sträcker upp armarna och säger ”Biia, biia” eller ”Beea, beea” vilket jag tolkar som ”bära mig”. Får hon bara sitta i min famn eller att jag bär på henne så är allt okej.

Vid nattningen har hon alltid velat ha sina fötter mot/mellan mina knän, men nu vill hon antingen ligga ihoprullad i min famn eller ovanpå mig. Det är som om hon inte kan komma nära nog.

Samtidigt var hon en riktig tuffing idag när jag lämnade henne på dagis. Inte ett pip, inte ens ett hejdå skulle det vara. Nej, hon travade rakt in och började leka. Kanske ”tankar hon mamma” när hon är hemma för att klara sig resten av tiden? Kanske är det bara en fas hon ska igenom? Inte vet jag.

Det var en gång en liten Skrutt

Det var en gång en liten Skrutt och hennes Mamma.

En dag, mitt under julförberedelserna (som kommit betydligt längre i tanken än i praktiken) fick den lilla Skrutten feber och blev förkyld. Säkert bara en virus, tänkte Mamman och gav Skrutten, lite febernedsättande medicin och bäddade ner henne i sängen. Skrutten sov och efter några dagar var hon feberfri och betydligt piggare.

Vad bra, tänkte Mamman, och lämnade Skrutten på dagis. Men redan efter några timmar ringde de från dagis och sa att Skrutten hade feber och var hängig. Som tur var kunde Mamman åka ifrån sitt jobb och hämta Skrutten.

Under natten fick Skrutten riktigt hög feber och hostade som bara den. Dagen därpå hade Skrutten fortfarande hög feber och ville inte äta eller dricka. Säkert bara en förkylningsvirus tänkte Mamman. Skrutten hostade och hostade, men hostade lite mindre när de var utomhus. Mamman tänkte då att det var nog lite trångt i luftrören på Skrutten och ordnade lite medicin som gjorde det lättare att andas.

Nästa dag hade Skrutten fortfarande hög feber och fick stanna hemma med sin Mormor. Mamman var ganska orolig för sin Skrutt och pratade med sina vänner och arbetskamrater. Eftersom Skrutten inte blev bättre, utan snarare sämre, fick hon komma till en snäll kollega till Mamman. Det visade sig att Skrutten hade både öroninflammation och lät helt gräslig på ena lungan. Inte konstigt att hon var skruttig och inte ville äta eller dricka.

Det blev dags för penicillinpremiär för Skrutten. Tvi vale så äckligt, men hon svalde den med endast mindre protester.

Så, efter drygt 1,5 dygn med penicillin, febernedsättande och luftrörsvidgande medicin började äntligen den lilla Skrutten bli lite bättre. Febern försvann men hon var mycket trött och fortsatte hosta.

Ute var det nu snöstorm, och Mamman konstaterade att det skulle bli jul i år också, trots att det inte blivit så mycket gjort.. Det viktigaste av altt var att den lilla Skrutten var bättre.

Ganska knasigt?

Tagna ur sitt sammanhang kan vissa saker man säger bli/låta ganska knasiga… Som tex

”Akta så att du inte snubblar över lyktstolparna.”

eller

”Var snäll och släpp telefonkiosken när vi byter tröjan.”

Sammanhanget i detta fallet är att M har en träbilbana av motsvarande typ som en BRIO-tågbana.  Denna leker vi med nästan varje dag. M ger mig bit för bit och jag bygger bilbanan. Sedan placerar hon ut lyktstolpar och trafikmärken samt leker lite med bilarna.  Jo, jag erkänner, jag tycker också det är jättekul.

Annat som sagts är;

”Inga nakna bebisar i verkstaden.”

Detta kom sig av att badrummet, och verkstaden, ligger i källaren och samtidigt som jag tappade upp ett bad till M så letade jag efter något i verktygslådan.

Ibland är det nog tur att ingen hör…

Det var visst ett tag sedan..

…jag skrev här. Ehum. Det beror inte på ointresse eller ovilja, jag har helt enkelt inte orkat. Dagarna (och förkylningarna) avlöser varandra och jag är helt slut.
M utvecklas för var dag som går, och även små saker känns som stora steg.

I övrigt har jag en känsla av rotlöshet. Mina föräldrar har nu sålt huset de bott i i 40 år, och jag vuxit upp i. Oavsett var jag har bott, har alltid ”hemma” funnits. Visst, det kommer att finnas ett nytt ”hemma” dit de flyttar, men det är inte riktigt samma sak. Det är med lite sorg i hjärtat jag går runt i rummen i huset. Huset, där jag känner varenda knarrande golvplanka. Huset med sina udda fönster och vinklar och vrår. Huset med sina nivåskillnader efter diverse renoveringar.
Jag har ett eget hus nu, och ska på något sätt ”förankra” mig här istället. Jag antar att det är ett steg i att bli/vara vuxen. Vi ska i alla fall fira julen ”hemma”. Jag tänker njuta och bara tänka på de goda minnena. Naivt och barnsligt? Javisst, och det står jag för.