Ett år eller ett andetag?

För ett år sedan gick mitt hjärta i bitar. En del finns fortfarande kvar någonstans bland höstlöven på Gröna Lund. För ett år sedan var det finaste bandets sista konstert. Det var långt ifrån någon begravningsspelning, nej det var glatt, glammigt och fullt ös. Precis som det skulle vara. Jag njöt, stormtrivdes, dansade, hoppade, sjöng…och grät. Jag gick i bitar, men var, och är, samtidigt så oändligt tacksam för allt vad The Ark gav mig och förde med sig. Utan dem hade jag inte träffat flera av mina fina vänner och Angelheads.  Ibland är det ett år sedan, ibland bara ett andetag bort.

Nu ska M och jag rocka till deras musik, skråla med i texterna och njuta av glädjen, för det är trots allt det, som The Arks musik står för.

FOREVER<3

Annonser

En liten flicka, en STOR hund och en mordisk mamma

Med mord i sinnet gav jag mig ikväll ut på snigeljakt. Jag tycker så illa om de bruna djävlarna som äter upp och förstör i min trädgård. Om de bara kunde hålla sig till kirskål och nässlor och annat ogräs. Men nej, inte då. Riktiga finsmakare är de och äter upp nyplanterade blommor, nysådda grönsaker och nyinköpta kryddor. Inte en enda rödbeta eller morot kommer det att bli i år. Inte heller någon persilja eller squash. Tack o lov har smultronen klarat sig från både sniglar och fåglar, så dom kan jag och M njuta av.

I helgen som gick träffade jag min fina vän A och hennes tre stora mysiga hundar. Olle, som är störst var huvudet högre än M. Han tittade på M och såg ut som om han tänkte ”Men hallå, vad är det här för en lattjo liten pryl?”. M tittade på honom och sa bla da bla bla. Han svarade med vov vov, lite lätt lekfullt. När M skulle gå genom en dörr, där Olle stod i vägen, satte hon helt resolut sin lilla hand i bringan på honom och knuffade. Jag tror han flyttade på sig av ren förvåning.