Två och ett halvt år senare…

Tja, vad ska jag säga? Vart tog tiden vägen?

Brevid mig ligger en liten stor flicka på snart sex år och sover lugnt. Detta efter att jag (mycket övertygande) hävdat att det 1; finns inga zombies i vårt hus, och 2; zombies är livrädda för hundar och katter. Eftersom mormor och morfars hund Tuva är här titt som tätt, ”luktar det hund” i vårt hus och därmed vågar inga zombies eller spöken sig hit.

 

M frågade då om det även gäller för hästar, att de skrämmer zombies vill säga.  Jag svarade att jag inte visste riktigt men att de i vilket fall som helst inte fick plats i vare sig hallen, vardagsrummet eller sängen.

Semester -del 2

För några timmar sedan startade min/vår semester! Tjoho! Vad jag har längtat. M längtar efter att få åka till kusinerna E och E och hoppa på deras studsmatta. Varje kväll, när jag frågar henne vad hon ska drömma om svarar hon ”E’s studsmatta”.

Nu är i alla fall vår efterlängtade ledighet här, och vi inledde kvällen i stor stil med Sofia-den-första-marathon, snigeljakt och honungsmacka på altanen i skymningen.

Nu, ska vi sova.

Varför?

Nu har den stora ”varför-eran” startat. Det, och frågan ”E de´låter?” kommer oupphörligt. Får M ett svar som hon accepterar svarar hon ”Jahaa” och ser nöjd ut. Diskutera går i alla fall inte.

Ibland kvittar det dock vad jag säger, M måste helt enkelt prova.
I förrgår satt hon i bilen, tog av sig stövlar och strumpor och hävdade bestämt att ”Maja b´fota”. Jag försökte förklara att när det är snö ute bör man ha stövlar. Efter en stunds diskussion och ett antal höga NEEJ från M´s sida, lyfte jag helt sonika ut M ur bilen och ställde henne barfota i snön. M såg ytterst förvånad ut och inom ett ögonblick gastade hon ”Mamma, stövlar!”

Så igår när vi skulle hem från förskolan och kom ut i hallen sa hon snabbat ”Maja ha stövlar”. Budskapet hade gått hem.

Idag var det inte heller några diskussioner angående stövlar 🙂

Det värker i mammahjärtat

Idag är första gången på nästan två år som M ska sova på ”Nattis”, och det värker lite i mammahjärtat över att behöva lämna henne. Tur att det finns i alla fall. Jag hade inte tänkt ringa och höra hur det hade gått med nattningen, men jag kunde inte låta bli. M hade krupit ner i sängen efter att ha ätit sin välling och somnat nästan direkt. Så, vad oroade jag mig för!?!? Hon är en stor och ganska kavat tjej nu, även om hon är min lilla lilla skorpa.

23,5 grader varmare

Ja, så stor temperaturskillnad var det mellan årets och fjolårets luciafirande. M var världens finaste tomtenissa. Hon var mycket noggrann med att påpeka att hon var just en tomtenissa och inte en tomtenisse.
I helgen har vi tagit det lugnt och träffat allrakärastesystermin och hennes sambo. Till M’s stora lycka fick hon klappa både hästarna och katterna, hjälpa moster i stallet och avsluta dagen med pepparkaksbak. Sämre kan man ha det en helg före jul.

Jo tack, vi har det bra (och överlever)

Ja, det är så det känns för det mesta. Vi överlever. Jobb, jobb, jobb. Äta, sova.
Hemmets organisation blir lidande när jag prioriterar en stunds mys i soffan med M framför disk och tvätt. Egentligen är det nog rätt, men lite stressande i efterskott.
Jag känner mig som en svikare. Jag hinner inte med mina vänner. Jag hinner inte med scouterna. Det är verkligen inte så jag vill ha det, men när man har så fullt upp att det känns som man ska drunkna, blir det helt enkelt vissa saker/personer som blir lidande. Förlåt mig! Det är inte min mening att göra er ledsna eller få er att känna er bortglömda eller åsidosatta.

Jag vet att det var ett aktivt och medvetet val att skaffa barn själv. Jag vet att jag gick in i det av egen fri vilja. Det finns säkert personer som tycker att jag får skylla mig själv… Men så enkelt är det inte.
Jag vet att det finns personer som tycker att man inte ska jobba heltid när man har små barn, men något annat fungerar inte just nu.

Jag gör mitt bästa, försöker räcka till och överleva.