Jo tack, vi har det bra (och överlever)

Ja, det är så det känns för det mesta. Vi överlever. Jobb, jobb, jobb. Äta, sova.
Hemmets organisation blir lidande när jag prioriterar en stunds mys i soffan med M framför disk och tvätt. Egentligen är det nog rätt, men lite stressande i efterskott.
Jag känner mig som en svikare. Jag hinner inte med mina vänner. Jag hinner inte med scouterna. Det är verkligen inte så jag vill ha det, men när man har så fullt upp att det känns som man ska drunkna, blir det helt enkelt vissa saker/personer som blir lidande. Förlåt mig! Det är inte min mening att göra er ledsna eller få er att känna er bortglömda eller åsidosatta.

Jag vet att det var ett aktivt och medvetet val att skaffa barn själv. Jag vet att jag gick in i det av egen fri vilja. Det finns säkert personer som tycker att jag får skylla mig själv… Men så enkelt är det inte.
Jag vet att det finns personer som tycker att man inte ska jobba heltid när man har små barn, men något annat fungerar inte just nu.

Jag gör mitt bästa, försöker räcka till och överleva.

Annonser