Ett värmande ord

M babblar på för allt vad hon är värd.  Av och till blir det ord som jag begriper. De senaste dagarna har hon börjat säga ”mamma” när hon vill mig något. Plötsligt är detta till synes enkla ord ett av de vackraste i världen och det värmer djupt in i hjärtat.

Annonser

Ombytta roller och vilda ankor

En av M´s favoritsysselsättningar är att bada. Hon älskar att sitta i badkaret och plaska, leka med en hink och sina badankor. Idag var ankorna alldeles särskillt busiga. Alla fem satt på badkarskanten och hoppade sedan ner en efter en i vattnet (med hjälp av en liten knuff från min sida). M skrattade och plockade upp dem lika snabbt som jag knuffade ner dem.  Jag brukar passa på att ”träna” färgerna med M när hon badar. Det finns en röd, en gul, en grön och en blå anka. (Den femte ankan, inköpt av C på Irland, får titta på.)

Ikväll var M på mys-och-bus-humör. När vi hade lagt oss i sängen kröp hon ner under täcket, drog upp min tröja och ”pruttade” mig på magen som jag brukar göra på henne. När hon fick fram ett riktigt högt pruttljud skrattade hon högt och sen skulle hon göra det om och om igen. När hon väl hade ”pruttat” klart, kröp hon ihop i min famn och lade ena handen på min kind samtidigt som hon höll mig i handen med den andra, precis som jag brukar göra med henne.

DSC00633

En å två å tre katastrofer…

…fyra, fem å sex katastrofer,

sju å åtta å nio katastrofer,

tio små katastrofer.

Jag undrar vad det var för ett litet monster jag hämtade hem från dagis idag!? Min söta, goa, mysiga lilla M var helt tvärtemot och varje nej hon fick var antingen en bedrövelse, ett personligt nederlag eller en hel katastrof. Det började redan på dagis när jag skulle hjälpa henne med overallen. Hon ville inte hem. Katastrofen var ett faktum då vi kom hem och hon (som alltid) skulle lämna kvar nappen i bilen. Det kvittade hur mycket jag försökte förklara att vi hade fler nappar i köket, hon stortjöt. Sen skulle hon inte gå in, utan sitta gråtande på gårdsplanen. Jag tog henne helt resolut under armen och bar in henne. Väl inne i hallen slängde hon sig på golvet och sparkade med benen samtidigt som hon ylade som en stucken gris. Jösses! Undrar var hon har fått sitt humör ifrån (okejdå, egentligen inte…)

Vad ska man göra med en sparkande skrikande dotter? Jag är tyvärr inte särskilt konsekvent. Mina olika strategier är att sitta tyst brevid henne på golvet tills hon lugnat sig, gå till ett intilliggande rum, men så att hon fortfarande kan se mig, ta henne i famnen och krama henne tills hon lugnat sig eller om hon inte är ur-förbannad, starta skriktävling. Det är liksom inte lönt att bli arg och irriterad.

Ikväll blev det kramar tills hon lugnat sig och därefter en flaska välling och lite mys i soffan. Grundorsaken ikväll (som så ofta) var att hon var trött och hungrig. Nu sover M som en liten ängel och som jag säger till henne ibland; det är tur för dig att din mamma älskar dig så mycket. 😉

Närkontakt av tredje graden?

Senaste tiden verkar M ha ett allt större behov av fysisk kontakt.

Hon kan leka med olika saker både länge och väl, om hon får sitta i mitt knä och hon ställer sig ofta framför mig, sträcker upp armarna och säger ”Biia, biia” eller ”Beea, beea” vilket jag tolkar som ”bära mig”. Får hon bara sitta i min famn eller att jag bär på henne så är allt okej.

Vid nattningen har hon alltid velat ha sina fötter mot/mellan mina knän, men nu vill hon antingen ligga ihoprullad i min famn eller ovanpå mig. Det är som om hon inte kan komma nära nog.

Samtidigt var hon en riktig tuffing idag när jag lämnade henne på dagis. Inte ett pip, inte ens ett hejdå skulle det vara. Nej, hon travade rakt in och började leka. Kanske ”tankar hon mamma” när hon är hemma för att klara sig resten av tiden? Kanske är det bara en fas hon ska igenom? Inte vet jag.