Som Piff och Puff på julafton

Förstår ni inte vad jag säger, så visar jag väl det då.

Ibland är M riktigt finurlig. Hon ”pratar och pratar” men tyvärr försår jag nästan inte ett ord.

Igår stod hon i köket och ”pratade” inneligt om något. Tyvärr förstod jag inte om vad. Då hämtade hon en stol, klättrade upp på bordet, tog en sked, klättrade ner igen, gick bort till hundens vattenskål och började ösa i sig vatten med hjälp av skeden 🙂

När jag frågade henne om hon var törstig, sken hon upp som en sol och nickade. Därefter drack hon ett helt glas vatten. Vilken tur att jag fattade tillsist.

Annonser

Det var en gång en liten Skrutt

Det var en gång en liten Skrutt och hennes Mamma.

En dag, mitt under julförberedelserna (som kommit betydligt längre i tanken än i praktiken) fick den lilla Skrutten feber och blev förkyld. Säkert bara en virus, tänkte Mamman och gav Skrutten, lite febernedsättande medicin och bäddade ner henne i sängen. Skrutten sov och efter några dagar var hon feberfri och betydligt piggare.

Vad bra, tänkte Mamman, och lämnade Skrutten på dagis. Men redan efter några timmar ringde de från dagis och sa att Skrutten hade feber och var hängig. Som tur var kunde Mamman åka ifrån sitt jobb och hämta Skrutten.

Under natten fick Skrutten riktigt hög feber och hostade som bara den. Dagen därpå hade Skrutten fortfarande hög feber och ville inte äta eller dricka. Säkert bara en förkylningsvirus tänkte Mamman. Skrutten hostade och hostade, men hostade lite mindre när de var utomhus. Mamman tänkte då att det var nog lite trångt i luftrören på Skrutten och ordnade lite medicin som gjorde det lättare att andas.

Nästa dag hade Skrutten fortfarande hög feber och fick stanna hemma med sin Mormor. Mamman var ganska orolig för sin Skrutt och pratade med sina vänner och arbetskamrater. Eftersom Skrutten inte blev bättre, utan snarare sämre, fick hon komma till en snäll kollega till Mamman. Det visade sig att Skrutten hade både öroninflammation och lät helt gräslig på ena lungan. Inte konstigt att hon var skruttig och inte ville äta eller dricka.

Det blev dags för penicillinpremiär för Skrutten. Tvi vale så äckligt, men hon svalde den med endast mindre protester.

Så, efter drygt 1,5 dygn med penicillin, febernedsättande och luftrörsvidgande medicin började äntligen den lilla Skrutten bli lite bättre. Febern försvann men hon var mycket trött och fortsatte hosta.

Ute var det nu snöstorm, och Mamman konstaterade att det skulle bli jul i år också, trots att det inte blivit så mycket gjort.. Det viktigaste av altt var att den lilla Skrutten var bättre.

Midvinternattens köld är hård… eller?

Ena dagen kallt, andra varmt. Idag (läs snarare igår) har det varit ”varmt”. Plus 4 grader, dimma och duggregn. INTE mysigt alls. Det tär hårt på snötäcket. Enligt kalendern är det bara några dygn sedan det var lucia, men på något sätt känns det längre.

 

M´s första ”riktiga” luciafirande var jättefint och mysigt.  Traditionsenligt (enl dagis) var det luciatåg och sånger utomhus. Eftersom det var -20 grader var alla ordentligt påpälsade. Marshaller brann i snön och barnen sjöng jättefint. Jag misstänker dock att det inte var ett luciatåg utan ett tåg av förklädda Michelingubbar.

Nej, det kommer ingen bild på luciatåget 😉 Det satt anslag uppe om att man inte skulle fotografera under luciatåget, då det fanns barn vars bild inte fick spridas på internet. Det var däremot helt okej att fotografera sitt eget barn efteråt.

Snö, eld och tomtar

Häromkvällen hade vi en helt magisk terminsavslutning på scouterna. Snön låg vit och fin, stjärnorna glimmade, det var helt vindstilla och svinkallt. Vi hade lånat scenen i Tivoliparken, och i ljuset av många fotogenlyktor var det scoutinvigning och utdelning av märken av olika sort och betydelse.

DSC00595

Nu har det blivit tomtetider på dagis. Det pysslas, bakas pepparkakor och lussebullar samt tränas på luciasånger.  Första dagistomten är nu ömsinnt hemtransporterad och placerad på köksbordet. M pekar ofta på den och ”pratar” på sitt eget sätt.DSC00593

Och vad ska det vara bra för…?

Vinter. Det är vinter och snön ligger vit och fin utomhus. Jag älskar när det kommit ny snö, och hela världen är ren, mjuk och tyst. I söndags förmiddag, när den första snön var nyfallen, tyckte jag, ganska uppspelt, att M, jag och mina föräldrars hund skulle gå ut och leka. Visst, gå ut är alltid kul tyckte M, och Asterix säger heller aldrig nej till att gå ut. Sagt och gjort. På med alla tjocka kläder och kängor och ut. Eller rättare sagt, hunden for ut så han nästan trillade ner för trappan av glädje, jag hade bråttom ut, men M hon tvärstannade på trappan och såg mycket skeptisk och misstänksam ut. Vad är det där? Det fanns inte här sist jag var ute, tycktes hon tänka. Ja ja. Ut gick vi. Hunden skuttade och busade i trädgården som om han vore en valp. Jag försökte busa med honom och M, men M, hon stod stilla som en liten michelingubbe och så ganska olycklig ut. Inte nog med att det var jobbigt att gå i, det var dessutom halt, kallt och blött.

Idag var vi ute en runda igen, och eftersom det var töväder byggde vi (läs jag) en snögubbe. M hade åter igen minen av Vad ska det här vara bra för? Vad är det roliga med snö? Efter lite pulkaåkning såg hon dock mycket gladare ut.

DSC00590

Kärleken till böcker

Jag älskar böcker, att läsa, att försvinna in i en annan värld. Förhoppningsvis kan jag föra detta vidare till M på samma sätt som jag fått det av min mamma. Vi har inte varit så mycket på biblioteket, men det kommer. Hemma har M böcker som hon fått från olika håll. Vissa av mig, mormor, moster, morbror, vänner och bekanta. Vissa är mina gamla, vissa är ärvda från andra ställen. Hon har sina hyllor i vårt egna lilla bibliotek.

DSC00586

M kommer gärna med en bok eller två och kryper upp i soffan brevid mig. Det blir inte alltid den ”riktiga” historien, men det gör inget. Ibland är boken upp-och-ner och bak-och-fram, men inte heller det gör något.  Det är fantasin som räknas. DSC00584