Förhållningssätt?

Det talas, skrivs och berättas mer och mer i media om ensamstående kvinnor och/eller lesbiska par som skaffar barn genom insemination. Kanske är det verkligen en ökning i nyhetsflödet eller så ser jag det mer nu när jag själv är mamma genom insemination. Det är i vilket fall som bra att det belyses. Då blir det (kanske?) inte lika udda för våra barn en dag när de får frågan om sin eventuella pappa. Tyvärr är långt ifrån alla inslag bra.

Såg på ett program igår kväll om det perfekta livet, att ha barn eller ej. Det var bla ett reportage från en inseminationsklinik i Danmark. Det hade kunnat  bli fint och bra. Det hade kunnat belysa spänningen, förväntan, hoppet, glädjen av att komma dit. Lika så den stora nervositeten jag tror (inkl mig själv) många känner eller kände i den situationen. Tyvärr blev det inte så. Istället för att vara givande för den som undrar, kändes det som om reportern/programmledaren bara ”tramsade”. En hel del irrelevanta frågor til den duktiga barnmorskan, men framför allt en oseriös attityd. Synd. Det hade kunnat bli bra.

Jag upplevde programledaren som ”för mycket av allt” genom hela programmet. Kanske är det bara jag som tycker så. Kanske är det jag som är känslig. Jag tycker i alla fall att något som var fint och mycket speciellt gjordes oseriöst.

Annonser

Ganska knasigt?

Tagna ur sitt sammanhang kan vissa saker man säger bli/låta ganska knasiga… Som tex

”Akta så att du inte snubblar över lyktstolparna.”

eller

”Var snäll och släpp telefonkiosken när vi byter tröjan.”

Sammanhanget i detta fallet är att M har en träbilbana av motsvarande typ som en BRIO-tågbana.  Denna leker vi med nästan varje dag. M ger mig bit för bit och jag bygger bilbanan. Sedan placerar hon ut lyktstolpar och trafikmärken samt leker lite med bilarna.  Jo, jag erkänner, jag tycker också det är jättekul.

Annat som sagts är;

”Inga nakna bebisar i verkstaden.”

Detta kom sig av att badrummet, och verkstaden, ligger i källaren och samtidigt som jag tappade upp ett bad till M så letade jag efter något i verktygslådan.

Ibland är det nog tur att ingen hör…

Fotgos, borttappade saker och andra korta funderingar

Jag begriper inte vart saker och ting tar vägen. Okej, okej, mitt hem är långt ifrån pedantiskt, och skulle nog snarare beskrivas som lätt kaotiskt av vissa, men i alla fall… Vart försvinner alla saker? Att tvättmaskinen äter strumpor är ett känt faktum, men vart har M´s haklapp tagit vägen? Den är brun i plast och ca 20×25 cm! Förutm det så har jag tappat rösten, men det kan jag inte skylla någon annan än halsbacillerna för.

Min lilla, stora Majamys gillar verkligen att gosa om kvällarna när det är dags för att sova. Hon har alltid gillat att man masserar hennes fötter, och vill gärna ha nakna fötter med hud-mot-hud-kontakt med mig. Vid nattning vill hon ligga brevid mig, på min arm, med fötterna inkörda mellan mina lår. Mysgos.

När vi är ute i trädgården, hemma eller hos morfar och mormor, är den stora sysselsättningen just nu att leka med löv eller hjälpa till med att plocka alla de hundratals nedfallna äpplena.

Det var visst ett tag sedan..

…jag skrev här. Ehum. Det beror inte på ointresse eller ovilja, jag har helt enkelt inte orkat. Dagarna (och förkylningarna) avlöser varandra och jag är helt slut.
M utvecklas för var dag som går, och även små saker känns som stora steg.

I övrigt har jag en känsla av rotlöshet. Mina föräldrar har nu sålt huset de bott i i 40 år, och jag vuxit upp i. Oavsett var jag har bott, har alltid ”hemma” funnits. Visst, det kommer att finnas ett nytt ”hemma” dit de flyttar, men det är inte riktigt samma sak. Det är med lite sorg i hjärtat jag går runt i rummen i huset. Huset, där jag känner varenda knarrande golvplanka. Huset med sina udda fönster och vinklar och vrår. Huset med sina nivåskillnader efter diverse renoveringar.
Jag har ett eget hus nu, och ska på något sätt ”förankra” mig här istället. Jag antar att det är ett steg i att bli/vara vuxen. Vi ska i alla fall fira julen ”hemma”. Jag tänker njuta och bara tänka på de goda minnena. Naivt och barnsligt? Javisst, och det står jag för.